Edward Blom

Den gyllene drycken är inte glömd

Få drycker torde ha satt så djupa spår i den svenska folksjälen som punsch. Men dess ursprung är exotiskt. Huvudingrediensen är arrak, ett brännvin från Java tillverkat av ris och sockerrör. När européerna kom till det som i dag är Indonesien på 1600-talet fick de höra talas om drycken, och att de som drack den ansågs bli galna – vilket fick holländarna att genast börja forsla hem arrakstunnor till Europa.

 

Punsch blev under 1700-talet populärt i hela Europa. Den bryggdes på smakrik alkohol, socker, citron och hett vatten, smaksattes med kryddor, svart te m.m. och dracks het och nybryggd. Men det var inte överallt den blandades på arrak, vanligt var även rom, brandy, cognac m.m. efter vilken sprit man hade tillgång till.

 

De första svenskarna drack punsch på resor i utlandet. Men i augusti 1733 började Ostindiska Kompaniet importera arrak till Göteborg. Det javanesiska destillatet gick att sälja för det tiodubbla priset i Sverige, och var därför den mest lönsamma handelsvaran.

 

Det var förhållandevis små mängder arrak som nådde Sverige. Punsch dracks bara av de övre stånden, men inte ens aristokratin drack den dagligdags, utan det var en festdryck man blandade ceremoniellt vid högtidliga tillfällen.

 

Punschen kom att få sin egen kultur. Med de ostindiska skeppen importerades stora bålskålar i kinesiskt porslin i vilka punschen bryggdes. Den serverades med speciella slevar gjorda av kokosnötsskal, vilket var mycket exotiskt. Som dryckeskärl övertog man de små koppar som kineserna drack sitt uppvärmda risvin i. För att inte bränna sig fick de öron – och punschbägaren (först i porslin, senare i silver med förgylld innersida) var född.

 

År 1845 blandade vinfirman Cederlund en drickfärdig punsch på flaska. Genom flaskpunschen upptäcktes snart hur gott drycken smakade iskyld – och hur mycket mer lättdrucken den blev då. Det blev även enklare för restaurangerna när de slapp tillreda punschen vid borden. Nu hade även ingredienserna blivit billigare och punschkonsumtionen kom att öka markant.

 

Snart började alla vinhandlare tillverka och buteljera sina egna sorter. För att hävda sig i konkurrensen och locka fler köpare gavs de fantasifulla namn och vackra etiketter. Ofta var det något på modet som gav upphov till namnen som: Telefon-punsch, Sport Punsch, Bellman-Punsch eller Caloric efter John Ericssons varmluftsmaskin och Elevator efter Katarinahissen.

 

Från mitten av 1800-talet dominerar punsch helt den svenska borgerlighetens dryckesvanor, medan man i andra länder slutat dricka den. Det är nu svenskarna sitter med glasen i hand på punschverandor, eller under utflykter med små punschångare, håller punschpatriotiska tal och äter ärtor med punsch. Man skålade för kungligheter, fosterlandet och moder Svea – och förbrödrade sig med syskonskålar i punsch. På schweizerier som Berns och Hasselbacken kunde tusentals punschhalvor gå åt en solig dag, medan brunnsorkestern spelade och cigarröken steg tjock mot skyarna.

 

Punsch blev nu militärens speciella dryck. Vare sig man var officer i den vanliga armén och hade åtskilliga schemalagda punschpauser, eller om man var frivillig i skarpskytterörelsen så stod de alla i ett moln av arraksdoft.

 

Allra mest älskad var ändå punschen bland studenterna i Uppsala och Lund. På 1840-talet skrev Wennerberg Gluntarne, studentnationerna började bygga egna hus, studentspex och studentikosa ordenssällskap blomstrade. Det intressanta är att studenterna, om de hade en festkväll, sällan drack något annat utan höll sig till punsch och det kunde då bli litervis av den söta drycken.

 

Med 1900-talets alkoholrestriktioner, arraksbrist under världskrigen och den nya amerikanska whisky- och cocktailtrenden dalade punschens stjärna. De senaste 15 åren har dock flera småtillverkare dykt upp med nya, intressanta sorter – och på senare tid har man börjat återupptäcka arrakens och punschens goda egenskaper som cocktailingrediens. Så helt glömd är den ännu inte, den söta, gyllene drycken.

 

Edward Blom

 Skriv ut Facebook

Användare som läste denna artikel, läste även:

Mineralvattnets historia
Se Edward Blom berätta om mineralvattnets historia
När alla restauranger hade smörgåsbord (del 2)


3 kommentarer

  • Henrik 08:17

    Edwards krönika är en av få saker på den här sajten som intresserar mig – alltså mer Edward Blom, tack!

    16
    Jul
  • thoralf.lindstrom 09:51

    Hej!
    Vad synd att du inte uppskattar Edwards krönika. Texten handlar i huvudsak om punschens historia och hur drycken har blivit omtyckt i bredare kretsar. Vi är dock medvetna om problematiken och vill på inget sätt uppmana någon till överdriven alkoholkonsumtion. Välkommen med fler synpunkter!

    04
    Jul
  • Lillsvante 15:10

    Ännu en av dessa fullständigt onödiga och tramsiga hyllningar av droger. Ta inte in sån här skit på en nyjetssajt som påstår sig vara seriös.
    Glad Midsommar!

    20
    Jun

E-postadressen publiceras inte.

CAPTCHA image
*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>